Per Bunnstad
Per är förbundets kanslichef tillika ansvarig för webben. Han är den förste bloggaren här. Den nyaste bloggen finns överst.

God Jul tillönskas alla

(inlagt onsdag 23 december 2009)

I dag 23 december 2009. Dagen före julafton = köpa julklappar, hugga granen, städa på jobbet, kyla julölen... Årets jul blir ändå lite speciell härhemma. Familjen på fem personer plus hund är numera lite splittrad då store grabben har jobb och bostad i Jönköping och den lille har pluggat tre av tio terminer i Linköping. Det blir alltså en återförening! Skönt, tycker jag. En familj är värd mer än allt annat i livet, tror jag. Jobbet? Ja, lite lugnare blir det under några dagar men med en aktiv egen webbsida är det arbete 365 dagar om året även om det inte alls känns som ett tvång utan som något roligt. Fast de här 365 webbdagarna blir kanske lite färre nästa år då minst en ny medarbetare är på väg in. Förbundets webb här är en lite annan sak: den får i huvudsak uppdateras när det är arbetstid. * Jul, vad det ja. Julklappar är ett måste i vår familj – även om det sällan blir några dyrbara – och tomten kommer trots att den yngsta här snart fyller 17. Fast vi har ju också ett nyförvärv, bara lite drygt sju månader. Det är Sam, vår lurvige vän. Så på julafton ska jag göra något jag bara gör en gång om året, ut för att köpa en kvällstidning. För vad ska man med papperstidningar till i denna värld. Julafton får räcka. Kanske blir det lite bokläsning över julen. Om nu tomten kommer med den där specilla önskeboken av en viss Steve. Frimärken och vykort då? Jodå, det ska nog bli lite med det också; Det är verkligen avkopplande för jobbet som kanslichef på förbundet innehåller inte frimärken precis. Det kan mest liknas vid ett traditionellt kansliarbete men med idel nya frågor. Med detta: en riktigt God Jul till alla som läser detta.

Ett liv med böcker...

(Inlagt tisdag 1 december 2009)

Just i detta nu kan jag nästan dra streck för en av de mest intensiva och speciella perioderna i livet. Det handlar om något som jag säkert kommer att tänka tillbaka på många gånger. De senaste månaderna har varit fyllda av böcker. Tro nu inte att jag åter blivit ungdomens boknarkoman utan det har handlat om bokproduktion. För en vecka sedan gick en egenhändigt gjord skapelse i tryck. Den handlar om det kommunala bostadsbolagets i Skillingaryd-Vaggeryd och dess 60 år. Den är på 96 sidor och förväntade tidsåtgången 200 timmar blev säkert det fyrdubbla. Den andra boken går i tryck just i dag och handlar om flyg i Skillingaryd. Den är på 320 sidor och här har jag varit en av 7–8 i Flyggruppen. Tidigare var det för egen del mest möten med gruppen men på slutet har det handlat om redigering, korrekturläsning och mycket annat. Flyg är kul men inget jätteintresse. Det är det lokalhistoriska som mest känns kul. Fast när jag tänker tillbaka så finns det tidiga flygminnen.

Vad sägs om den här bilden på en liten landsortsgrabb som nio år gammal för första gången besökte kungliga huvudstaden. Vill minnas att det var en tågresa dit upp. Här bodde moster Inga-Maja och hennes dåvarande man Gunnar Deijenberg. Gunnar var mycket intresserad av flyg och  jag fick denna påsk 1961 följa med ut till Gärdet. Gunnar visade hur modellflygplan fungerade. Minns det här med välbehag.

Det blev också ett besök på Bromma för att se riktiga flygplan, men har inte så starka minnen av just det. Men där står jag i alla fall tillsammans med Gunnar. Det skulle dröja ytterligare cirka tio år innan första flygturen blev av. Det blev resa med Skillingaryds IS ishockeylag till Tunisen. Ingen ishockey där direkt, de har ju för tunn is i Tunisien. Nej, det blev sol, bad och lite kulturupplevelser. Sedan har det blivit en och annan flygtur men när man inte är någon charterturist direkt så har det inte blivit mer än en knapp handfull turer i stora plan; Rumänien, London och Israel två gånger. Några gånger har det blivit flyg till Stockholm och sedan några turer över bygden med start och mål på Ya i Hagshult. Det senare alternativet är det jag gillar bäst. Det är en underbar känsla att sitta där uppe och blicka ned och snabbt fotografera ”myrorna” på marken.

Får väl passa på att visa en av flygbilderna här. Den är tagen i maj 2007 och visar en del av den trevliga kyrkbyn Åker några kilometer sydväst om Skillingaryd. Nästa år har jag gett mig den på att flygfotografera igen. Bästa tiden är tidig vår för då ser man allra mest. Så i mars-april – om snön är borta då – blir det nog lite flyga av igen. Och till dess har jag nog hunnit göra allt jag fått skjuta upp de senaste månaderna. Fast, det finns också  tankar på en ny bok som ska ges ut till 2011. Vi får väl se hur det blir med det. Gick jag inte i väggen denna höst så lär jag klara mig även i fortsättningen. Jag vet numera var gränsen går, tror jag. Lite skinnflådd på näsan blir jag emellanåt, men att helt gå in i väggen ska man akta sig för.  PS Det var inte ett enda ord om vykort eller frimärken i bloggen... Men den planerade nya boken ska handla om, just det: vykort.

Härliga 3–0 som blev 9–0

Inlagt söndag 8 november 2009

I dag den 8 november har det varit årets bästa dag. Inte för att det varit Fars dag utan av helt andra skäl. Det blev nämligen 9–0 i dag efter periodsiffror (3–0, 3–0, 3–0). Det första 3–0 inträffade vid sju i kväll. Mitt kära Djurgården – är ständig medlem sedan barnsben  – grejade allsvenskt fotbollskontrakt via 3–0 mot Assyriska. Det kändes nästan som SM-guld och strax efter slutsignalen kom ett e-brev från en annan sann DIF-supporter och filatelist, Bengt-Göran Österdahl. Djurgårn i Superettan hade inte varit så kul. Det var första perioden. Andra perioden utspelade sig i ishallen i Skillingaryd, fast när jag kom dit efter fotbollen var det tredje perioden. Hemmalaget Skillingaryds IS vann med 3–0 mot ett lag från Linköping. Inte LHC men väl Make Believes, spännande match i division 3. Inget skönspel men seger ändå. Tredje perioden får väl bli en sammanfattning över dagen: 7–0 Hittade gårdagens borttappade ena hörapprat – i skogen! 8–0 Lyckades köpa ett par vykort på Tradera, vilka jag sökt rätt länge. 9–0 Gjordes sista intervjun på en bok som ska lämnas till tryck på tisdag. Så efter denna lyckade dag blev det  dags att fira med två kalla öl, en påse popcorn och lite mer jobb vid datorn. Livet kan ha sina riktigt lyckliga stunder...

Här finns en riktigt positiv sida...

Inlagt midsommardagen lördag 20 juni 2009

Det har varit lite negativt från min sida i de senaste blogginläggen så nu är det dags för lite kul saker. 1) Det var midsommarafton i går – årets höjdpunkt. Julafton, nyårsafton, födelsedagar, kräftskiva, nationaldag och allt annat kan bara slänga sig i väggen. För mig är den riktiga nationaldagen just midsommarafton: färskpotatis, årets enda sillintag, årets enda nubbeintag (jo, kanske också vid kräftskivan), starten på månaden med jordgubbar till middag ”varje” dag, samtal i goda vänners lag och till kvällsmat lite grillat och fortsatt trevnad. 2) Det är Hjulafton om en vecka! Jo, ni läste rätt; I Skillingaryd och Vaggeryd har vi Hjulafton när det är ungefär ett halvår till ”riktiga” julafton. Det är kommers i butikerna och en rad aktiviteter på gator och torg. Höjdpunkten är på kvällen på militärens lägerplats där det är öltält, god mat, dans och förnöjsamt i största allmänhet. 3) Semestermålet är utstakat och en stuga hyrd för en vecka. Snart är det dags för 23-milafärden till Kivik (vykortet som är klickbart). Det ska bli avkopplande att resa runt på Österlen en vecka.  4) Efterträdare kommer. Vår älskade flat Turbo lämnade oss i höstas men om åtta dagar kommer efterträdaren. Än så länge är han namnlös men det ska nog bli något på bokstaven N. Han föddes den 1 maj och för tre veckor sedan hälsade vi på alla sex i kullen. Det är som en riktig sommarpresent.   5) Vykort i massor. Ja, nu i sommar handlar det om att göra två vy-  kortsexponat klara till årets stora begivenhet: Ienecopia 2009 i Huskvarna. Det är landets första separata vykortsutställning i förbundets regi. Själv ska jag visa fyra ramsidor om Albatross och fyra om en resa i Jönköpings län för 100 år sedan. Det kan ju passa bra att när utställningen hålls i Huskvarna visa ett av de vykort som troligen kommer med i exponatatet och som är från just Huskvarna. Bilden är klickbar... 6) Böcker. En viktig del av sommaren brukar bestå av bokläsning. Den här sommaren blir det inte en bok läst, gissar jag. Men det kommer nog ändå mycket att handla om böcker; Fortsatt arbete och äntligen slutförande av en bok om Vaggeryd-Skillingaryds Bostads AB – med många trevliga foto- och intervjuoffer som dem på bilden – samt redigering av boken ”Flyg i Skillingaryd”. Det går nog att räkna upp mer men det får vi ta en annan gång. Sedan är ju också frågan om man hinner med allt... Trevlig semester till er som också har en sådan i faggorna och övriga får också ha det så trevligt i sommar.

En enda svart dag...

inlagt 26/5 2009

Dagen kan väl knappast ha börjat särskilt mycket värre. Två timmar före planerad uppstigning var det bara att inse fakta: det går inte att somna om. Sedan gick det väl lite bättre med lite jobb på kansliet och ett par fotograferingar på ett par skolor. Men sen var det dags igen. Från Vaggeryd till Eksjö, sex mil och det skulle ju gå ganska fort för i Eksjö väntade ett jobb kl. 11.00. Men, men. I Vaggeryd var bommarna nere och lika illa mellan Hok-Malmbäck. Mot Malmbäck var det dags att köra ifatt en timmerbil men inte förbi på denna slingrande väg. Så det blev precis som väntat: fem minuters stopp vid bommarna i Malmbäck. Dessbättre gick det sedan undan och tåget hann inte ifatt vid den sista övergången före Nässjö. Sedan är det 80 och fartkameror mot Eksjö. Kanske bra för trafiksäkerheten, men 80! Nja, inget jag gillar precis. Så var det dags att rulla in i Eksjö, blott fem minuter försenad. Det blev stopp på Itolv, alltså det som förr var I 12 och där jag själv var inhyst i tio månader för ett oändligt antal år sedan. Men nu fanns det ingen ”kapten Satan” som skrek ut på kaserngården utan det är en helt annan atmosfär i dag. Lite småjäktad gick den snabba promenaden mot en av kasernerna och plötsligt bara sprang jag på en lina som visade avspärrad väg. Linan gick tvärt av och min vänstra tumme fick en lätt stukning. Tur det inte var den högra tummen för då hade väl fredagens bowling med jobbarkompsiarna inte blivit så kul. Så blev det information om O-Ringen i Eksjö i sommar, god mat och lite annat trevligt; En dag måste ju inte vara helt nattsvart. Sen blev det en liten runda i Sjöängen bakom kasernan plus en titt på ”mitt kompani”, det femte. Fast bara utvändigt för det var igenombommat. Så hemfärd och det gick galant. Lite jobb på kansliet och sedan dags för en pressinformation på kommunen. Men dörrarna var låsta! Sonja på biblioteket var som vanligt hjälpsam och så bar det upp i maktens korridorer. En stund till på kansliet och sen hem. Denna stressig och lite lyckliga och lite olyckliga dag. Men bekymren var inte riktigt slut. Anteckningsblocket låg nog kvar på skrivbordet så ett par artiklar får väl vänta tills i morgon för publicering. Men, men bekymren var inte över; Knäckemackan som var kvällsmat var tydligen väl hård för plötsligt kände jag hur en plomb hade lossnat. Så nu blir det väl tandvärk i natt. Kvällen slutade dock mycket bra: Djurgården vann ju efter några förluster – 1–0 mot Häcken, så nu kan jag nu trots allts sova gott. För i morgon blir det en helt underbar dag, Det bara känner jag på mig. Jag måste ju bland annat inhandla något till frugan som fyller år på torsdag och sen är det ju mors dag på söndag. Och i söndags var det bröllopsdag. Tre uppvaktningar på en och samma gång; ganska praktiskt. I år får jag väl köpa lite mer än en handfull trisslotter. Synd att hon inte gillar frimärken... Sov gott!

Den riktigt svarta veckan

Inlagt söndag 3/5 2009

Förra veckan var en riktigt svart vecka eller vad sägs om: – Utvisad från att fota vid en match i division 5. – Punktering på motorvägen på väg till Stockholm. – Utvisad från att ta matchbilder av mötet Djurgården-Brommarpojkarna, som dessutom Djurgården förlorade. – Bromsproblem med andra bilen på väg till Eksjö. – En god vän – om än nästan 30 år äldre – gick ur tiden. Det här låter inte så kul men var till vissa delar inte så farligt. Bilproblemen löstes och fototillbuden hade inte något med huligansim att göra. Den första ”utvisningen” kom av matchdomaren när Skillingaryd spelade fotboll. Jag gick där vid linjen för att fotografera och väntade egentligen bara på att domaren skulle säga: Du med gula jackan, med tröjfärg som bortalaget, du får inte vara där”. Mycket riktigt kom detta och det var bara att backa några meter. Det gick ju lika bra att stå där och därmed fick linjedomaren lättare att klara offsiden. Det var ju inte första gången detta hände. I fortsättningen får jag väl i förväg kika på vad lagen har för tröjfärger för att byta jacka. Fast jag i annan jacka än en gul... Nej, då undrar nog folk vad det är för en person som går där. Det andra fotoförbudet kanske var något mer överraskande men inte särskilt chockerande. På grund av punkteringen blev mitt första besök någon gång på Stockholms Stadion försenat. Det hade gått 21 minuter när jag slog mig ned på läktaren för att se mina järnkaminer vinna över BP. Men ack, ”bensinbolaget” hade bättre bränsle den här kvällen. Järnkaminerna hade nästan helt slocknat. Jag fotade lite lätt mest på skoj, jag var ju här privat och erlagt 160 kronor i entré. Men att inte fotografera är svårt. Så i pausen kom en trevlig kille och sa: Du jag vill snacka lite med dig. Det var en matchvärd och han sa bara att det var fotoförbud ut mot planen om man inte var anmäld fotograf till matchen. Han blev nog lite förvånad att jag hade ett presskort, men det hjälpte ju i och för sig inte. Jag hade ju också mitt kort som ständig medlem i Djurgården, men det visade jag inte upp. Han förstod nog ändå var mitt hjärta fanns. Sedan var det bromsarna, men inte så farligt det heller; det gick ju att köra och nu är det ingen anläggning längre på bromsarna utan bilen gör skäl för namnet ”Jag rullar”, alltså Volvo. Sedan var det min gode vän, Werner Ahlgren – en av de finaste människor jag känt. En god vän, verkligen. Han skulle ha fyllt 85 i höst så han var ju inte purung. Hade också levt ett rikt liv; varit en företagare med omtanke om sina anställda, en man som på alla sätt ville väl. Politiskt engagerad och med i olika föreningar, bland annat i ”mitt” Östbo Historiska Sällskap. Jag mötte honom ofta när han hämtade posten eller i andra sammanhang. Saknaden är alltid stor efter en bekant och mest går tankarna till hans familj. Det var förra veckan. Den senaste som är på väg att ta slut har varit avsevärt mycket ljusare även om Djurgården fortsatt att förlora. Det är till och med på väg att bli tillökning i familjen... Mer om det i nästa blogg.

Nu ringde man från telefonbolaget...

Inlagt 17/4 2009

Tydligen tog gårdagens blogg skruv för i dag ringde en trevlig man från Telia/Eniro. Denne tog det tydligen också helt lugnt att jag sa: Vi ska inte vara med i katalogen när det kostar så mycket! Det kan noteras att det här inte handlade om SFF.

Nu är jag trött på telebolagen

Inlagt 16/4 2009

Nu är jag innerligt trött på telefonbolagen och särskilt på Telia. På senare tid har jag i tre olika ärenden haft kontakt med Telia/Eniro och i samtliga fall har försäljarna försökt att medvetet eller omedvetet lura mig. När väl bekräftelsen kommit har det stått helt annorlunda än vad vi kommit överens om per telefon. Jag kan inte säga att de andra bolagen är så mycket bättre eftersom jag inte haft så mycket kontakt med dem. Men jag måste säga att det är märkligt hur illa man sköter kundkontakterna på Telia. Man ringer exempelvis inte tillbaka trots att man lovar det. Det är tur att jag inte har några aktier i Telia för då hade jag sålt dem. Fast det hade ju inte blivit bättre utdelning är att ha satsat på postfriska frimärken. På tal om postfriska frimärken gick jag nyligen igenom ett antal kartonger och där fanns det ena kuvertet efter det andra med lågvalörer. Så ni som någon gång får brev med snigelpost från mig med kanske tio frimärken på: tänk då på att avsändaren nog är helt torr i munnen och bara längtar efter något att dricka. Fast tyvärr skickar jag nästan bara e-brev numera. Här är jag dock lite irriterad över att man inte svarar när man får en fråga från mig; Jag försöker alltid själv svara att jag tagit emot meddelandet men kan missa även jag. Men jag gissar att 90 procent av dem jag skriver till är helt tysta. De tror väl att jag har telepatisk förmåga. Fast tele-pati. Nä, tele vill jag knappt höra talas om de här dagarna. Jag är också irriterad på dem som pratar in i telefonsvararen på jobbet och säger något halvsluddrigt med att jag är den och den och ring mig. Men telefonnumret glömmer somliga eller så går det inte att uppfatta det. Det finns nog många som väntar på ett samtal från mig... Är jag då bara sur i dag? Nej, det finns faktiskt fler glädjeämnen än tråkigheter; Som att jag äntligen börjat få fart på en bok jag skriver, att jag anmält ytterligare ett exponat till Ienecopia – om den tyska båten Albatross med besättning – och att Djurgården i alla fall tog en poäng mot Gefle... Och om en vecka kanske det till och med blir besök på Stadion för match mot bensinbolaget, alltså BP. God fortsatt vår från en trots allt glad bloggare.

Heja april!

Inlagt 7/4 2009

Det har varit en fantastisk start på april. Ingen försökte luras på första dagen och själv var jag ganska snäll. Två dagar senare strålade solen och gjorde pensionärskuvösen otroligt, otroligt skön. Först blev det frukost och sedan dukades middagen upp – vi i södra Sverige kallar fortfarande målet mitt på dagen för middag och inte för något så fånigt som lunch. På kvällen blev det ”mat” – kvällsmat, är kanske bäst att säga... Frun och dottern hade åkt på nöjesresa till Stockholm för att ”träffa” Buddy Holly och göra storstan. Så det blev grabbarna som fick fixa grillen. Snart låg röken tät över Smördalen där vi bor och vi inmundigades fläskkarrén. Inhandlad påsköl – sex sorter – avsmakades – i alla fall tre av dem. Lördag och resa de fem milen till Nässjö för några timmar på Höglandsmässan. Frimärken, brev och vykort studerades under några timmar. Ett av de första objekten att kika på var ett ”brefkort” avstämplat Gällaryd 1902 och skickat till Vattenkuranstalten i Tranås. En inte så ovanlig stämpel och inte heller särskilt tydlig. Men lika bra att vända och läsa texten. Det var då jag noterade att kortet var skrivet av min farfar! 107 år tidigare hade denne man som jag aldrig träffade skrivit några rader. Kul och dagen var redan räddad. Det blev ytterligare en del inköp men inget så roligt som detta brevkort för 30 kronor. Solen sken medan hemfärden vidtog och sedan ny grillning. Nu blev det favoriträtten: grillspett! Och till det de tre resterande ölen. Söndagen kunde ju inte bli i närheten så bra men den blev nog ganska ok även den. Så var det måndag och dags att bunkra upp med utvald påsköl – mörk, fin öl. Målet var att bunkra upp ett lager över sommaren men ack vad man bedrog sig. Det fanns två backar kvar och datorn på bolaget sa det mindre trevliga: slut hos leverantören. Nåja, två backar får väl duga och de räcker ju ett tag. Det är ju bara på helgen de avnjuts. Och frun hade under måndagen passat på att forsla bort den ”vackra” granen på altanen, den som var så dekorativ... Sedan var det kväll och dags att lyssna på allsvensk fotboll. Kära järnkaminerna, alltså Djurgårn, ”krossade” Örebro med 1–0. Det är bara ett problem med allt det här: hur ska påsken kunna slå det här veckoslutet?

Vilka divor – men nu gäller Täby

Inlagt 24/3 2009

Har man inget foto på Bob Dylan så duger ju ett frimärke bra, trots att det är ett  från det föga aktade frimärkslandet Gambia.

Jerry Williams på ett svenskt frimärke från 2004.

På fredag kommer Bob Dylan till Jönköping för konsert och direkt säger hans stab: ingen får fotografera under konserten, inte ens pressfotografer. Jerry Williams var i Skillingaryd i maj 2006 för en konsert och han stoppade oss tidningsfotografer från att fotografera under konserten. Det kändes förnedrande att bli stoppad i sin yrkesutövning och som ”hämnd” slutade jag därefter att bevaka alla konserter med fotoförbud. Det gör väl ingen verkan men det känns ändå bra för egen del att få protestera. När det gäller Bob Dylan så hade jag ändå ingen tanke att besöka hans konsert. Visst är han en fantastisk musiker än i dag, men denne snart 68-årige man är ju mycket excentrisk. Lite väl mycket för min smak. Jerry Williams – som är ett år yngre än Bob Dylan är ju också lite speciell – och till helgen ska jag hälsa på honom, i alla fall nästan. Han bor i Täby utanför Stockholm och det är just till Täby resan går. Vi får väl se om han dyker upp på den stora frimärksutställningen Norrphil på Täby Park Hotell. Gör han det så har jag kameran redo...trots att han lär hålla på Hammarby och det svider ju lite i ett äkta Djurgårdshjärta. Så frågan är: Kommer Jerry Williams att ta sig 4.700 meter från hemmet till utställningen? I Täby blir det tre intensiva frimärksdagar med utställning och mycket mer även om det blir mest arbete i förbundets monter. Så om alla undrar varför webben inte uppdateras så frekvent vet i alla fall var webbredaktören håller hus.

Bowling – en underbar sport

Inlagt 14/3 2009

En av mina favoritsporter är bowling. Jag har spelat sedan jag var 13 år och med vissa avbrott har jag fortsatt. Just nu är det korpen i Skillingaryd som gäller i familjelaget, som vi kallar Smördalen. Det är väl inget smörspel vi presterar, snarare många dalar. Men en och annan topp blir det. Vi kan i alla fall konstatera: vi har kul när vi rullar klot, vi fyra femtedelar av familjen som är med. Mellangrabben som pluggar i Linköping får ju bara rapporter om våra missar och en och annan strike. Nyligen hade jag till och med över 300 poäng på en serie, noga räknat 318. Och det utan mer än ett par strikar. Helt fantastiskt! Det kändes bra att ha ett handikapp på tror jag 130 poäng eller så. Det här handikappsystemet är fantastiskt fint utformat; även vi som inte är så bra har därmed chans att till och med slå de bästa ”proffsen” i klubbarna SIS och SBK. Själv har jag aldrig varit någon riktigt bra spelare utan har som regel legat kring 160–180 per serie, men numera har inte resultaten så stor betydelse. Jag kan i alla fall skryta med att jag en gång blivit Smålandsmästare eller om jag nu var tvåa, minns inte helt. Får väl tillägga att konkurrensen inte var direkt mördande då det var Smålands sportjournalister som hade mästerskap... Kommer också då att tänka på min enda slalomseger – ser ju just nu slalom på Åre i TV. Nu var det inte i världscupen men det var faktiskt en internationell tävling. Den gick i Norge i början på 60-talet. Utrustningen var väl inte som i dag utan på fötterna fanns riktiga fjällskidor med stålkanter. Ned kom jag i alla fall och vann min klass, helt ohotad. Priset minns jag var ett pannband men det har försvunnit under årens lopp. Måste ju också stilla den nyfiken om hur många det var i min klass: En! Annars är det ju Åre som gäller just i dag och där var vi för några år sedan på skidsemester. Troligen blir det en resa dit upp 2010. Backarna är fina och after ski är minst lika bra där som på andra skidorter. Måste ju också skriva något om frimärken då detta är en blogg på en frimärkswebb. Får väl bara enkelt notera: Mitt intresse för bowling har resulterat i en relativt omfattande frimärkssamling med tema bowling. Får väl se vad det kan bli med den en vacker dag; kanske en lite utställning. Och på tal om utställningar, la för ett par dagar sedan sista handen vid det exponat som jag ska ställa ut på Norrphil i Täby nu sista helgen i mars. Mer om detta en annan gång. Fortsatt trevlig helg!

Det norska hjärtat klappar...

Inlagt 15/2 2009

Norge har givit ut många frimrken med skidmotiv som detta från 2008.

Jag har ett nästan norskt hjärta så därför var jag lite extra glad i går efter Norges suveräna inledning på herrarnas skidskytte-VM: etta, tvåa, trea och fyra. När Sverige inte lyckas får man ju hålla på våra forna unionsbröder som verkligen är bäst när det gäller. Fast nu på morgonen blev det ju också blågult guld. Nu är det inte så att jag bytt ut mitt småländska hjärta mot ett norskt. Förhoppningsvis klarar sig mitt hjärta utan någon transplantation. Nej, det finns annat norskt i ”ådrorna”. I går kikade jag lite lätt på mitt openexponat: Horda – här är jag född. Det ska jag ställa ut för andra och sista (?) gången på Norrphil i Täby i slutet av mars. Egentligen skulle det bara ha blivit en gång men, men... det blir i alla fall en till. I det här finns det inte mycket om Norge men faktiskt lite, lite om mitt norska ”påbrå”. Det var ett vykort på lite släktingar och så den där norrmannen som på 1910-talet hade kommit till Sverige och blivit bekant med släkten i Horda. När dennes hustru avled gifte han om sig med en av mina ”mormödrar”, som då flyttade till honom i Skillingaryd. 1961 kom min mor och storebror till Skillingaryd och bostad blev i den i Skillingaryd så bekanta tornhuset på Södra Järnvägsgatan, som ägdes av norrmannen. Här hissades norska flaggan på syttende maj och när norrmannen fyllde år. Så när jag följde efter till Skillingaryd 1962 trodde många att vi var norgesläktingar. Norrmannen hette Klövstad och vi Bunnstad, så även vårt namn klingade lite norskt. Så har det rullat på; Norge är inte ett andra hemland men visst finns en speciell kärlek för vår vårt broderland. Norge blev tidigt också ett av mina cirka 20 ”frimärksländer” men senare i livet avtog intresset för Norge som ett frimärksland. Men låt oss avsluta med lite svenskt: morgonens fantastiska guld i jaktstarten i skidskytte för Helena Jonsson. Det kan vara den riktigt stora starten på en fantastisk karriär så att vi om några år får se henne på ett svenskt frimärke.

Ingo i allas våra hjärtan
(Inlagt 31 januari 2009)

Jag minns det inte som i går men nog minns jag, alltså Ingemar ”Ingo” Johanssons VM-trimf mot Floyd Patterson för nästan 50 år sedan. Och nu finns han inte längre, Ingo, för i natt gick han bort i en ålder av 76 år.

Jag ryser och får samtidigt tårar när jag ser intervjuerna på TV. Ingo är ett av mina tidigaste idrottsminnen, sju år gammal som jag var när han tog hem VM-titeln i tungviktsboxning sommaren 1959. Bara VM i fotboll 1958 som ett tidigare minne finns kvar på näthinnan, eller kanske rättare sagt ljudet. För på den tiden var det mest radio vi lyssnade på. Ingemars match mot Floyd har blivit stor radiohistoria.

Vi hade till och med en skiva med Ingemars VM-titel och den lyssnade vi där hemma på säkert flera hundra gånger. Matchen på klassiska Yankee Stadium i New York är svensk idrotts kanske största enskilda ögonblick.

Idrott är fantastiskt, det ger en speciell dimension åt livet. Det är till och med bättre än att samla på frimärken...

Fast när det gäller idrott och frimärken kan man kombinera det. Jag har själv samlat på frimärken med idrottsmotiv sedan jag var liten knatte och 5–6 pärmar är ”knökafulla” med idrottsmotiv.

Men det är alltså Ingo vi tänker på i dag. Alla svenskar över 50 vet nog vem han var; vår ende tungviktsvärldsmästare i boxning och en stor profil i många avseenden.

Han var om någon folkkär och vi minns honom som en glad Göteborgare som förgyllde vår tillvaro på denna planet.
 

I dag har jag gråtit
(inlagt 17 november 2008)

Jag är man. Och jag gråter. Och jag gjorde det särkilt mycket i dag. Gör det till och med när jag skriver här..
Det är alltså sorg det handlar om. Vår kära Turbo, en flat coated retriever på tolv år och fem månader lite drygt, har lämnat oss för alltid. I dag klockan 14.35 drog han sitt sista andetag.

Även om vi hade talat om det här i ett par månader blev det den senaste veckan mer akut. Turbo kunde inte resa sig upp, styrkan i benen var borta. När han väl kom upp kunde han gå en sväng men rätt som det var föll han ihop i en stor hög.

Den senaste tiden låg han nästan helt stilla, reste sig inte om vi inte hjälpte honom upp. Med nöd och näppe klarade han att gå 50 meter ned till skogen. Vi vet att vi gjorde det rätta som gick till smådjursjukhuset, men det var ändå svårt.

Att mista någon nära, människa eller djur, är tufft.
Tiden läker alla sår men även om läkköttet är bra blir det lätt ett litet ärr.

När jag grävde graven i dag på förmiddagen – samtidigt som jag pustade av dålig kondition och grät mellan varven – hade jag kommit ned en 50–60 cm- Då dök plötsligt föregångaren Mistys kranium upp; Glädje eller sorg? Svårt att säga men det blev omtumlande tankar. Misty (1986–1996) ligger kvar där och nu en våning över finns Turbo (1996–2008).

Min hustru som är uppfödd på landet med djur omkring sig och som jobbar inom vården har det lättare med sorgen. För min del är det tvärtom; jag gråter på alla begravningar även om jag inte kände personen ifråga särskilt väl. Är det då en närstående blir det givetvis än värre. Jag gråter till coh med ibland när det är en sorgsam film. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig. Det handlar bara om att få uttrycka sina tankar, en känslig själ som man är.

Alla människor har någon form av förhållande till döden. Jag avundas dem som finner den som en naturlig del av livet, att det en dag tar slut. Jag har själv om inte dödsångest så åtminstone svårt att acceptera att det en dag – i morgon eller om många, många år – är dags även för mig. 

Nu ska ingen tro att jag gräver ned mig i döden eller sorgen. Jag kan till och med skämta om den. En och annan  höjer på ögonbrynen när de efter att rent artighetsmässigt ha frågat:  hur mår du? fått mitt svar: inte bra alls, jag är döende. När jag säger att jag varit det i 56 år lite drygt, förstår de. Men de tycker nog att jag är lite konstig. Och det är jag säkert, men trivs med det.

Man kanske inte ska skämta om döden och egentligen gör jag inte det. Just nu sörjer jag och vill göra det. Jag bryr mig inte ett skvatt om stigande arbetslöshet, finanskris eller att jag har värk i mina fingrar på grund av för mycket tid vid datorn. Nej, nu vill jag sörja utan en massa ”tycka synd om dig” för det är inte mig det är synd om.

Framtiden är ändå ljus: just nu kikar jag på fotbollsgalan och har tagit ett par gravöl. På lördag åker jag till Skövde på frimärkskurs. Och helgen därpå till fjällen för kanske lite skidåkning – om det nu finns snö.

Livet går vidare och snart blir det inte sorgsna minnen av Turbo utan ljusa sådana. Tack och lov.

Sakerna som försvann...
(inlagt 1 november 2008)

Den senaste tiden har jag inte varit riktigt i form och det av flera orsaker. Främst har det berott på att den ena saken efter denna andra försvunnit.

Nu var det inga tjuvar som var hemma eller på jobbet utan jag själv i en alltför stressig tillvaro slarvade bort en massa saker.

Det började i somras med att två kartonger med böcker plötsligt hade fått fötter och tyvärr springer dessa fortfarande nånstans eller har helt enkelt bara gömt sig. Detta trots att jag vänt upp och ned på halva Skillingaryd. Suck.

Lite senare hade vi så den svarta dagen. Plötsligt en kväll var den bärbara datorn bara svart. Jag fick klara mig utan denna min käraste ägodel (!) i två hela veckor. Det kändes som att vara utan högerarm. Nu är den återställd och livet känns plötsligt mycket ljusare.

Men inte nog med detta: torsdagen den 16 oktober blev rena svarta torsdagen. När jag kom till jobbet saknade jag mina hörapparater. De låg i jackfickan eftersom jag tänkt byta batterier. Men nu var de borta, tappade på vägen eller någon annan stans. Det blev till att leta och åter leta.

Senare på dagen fotograferade jag fina militärhelikoptrar över Slätten i Skillingaryd och bytte snabbt som ögat till teleobjektivet. Dagen efter saknade jag normalobjektivet, som jag trodde att jag hade tappat på Slätten. Nytt letande både här och där.

Började mer och mer fundera på om jag blivit senil.

Hörappraterna hittade jag dagen efter försvinnandet på och intill trappan därhemma. Trots en ordentlig blötskur var de i perfekt skick. Pust.

Och i förgår hittade frugan objektivet. Det låg därhemma, hade rullat ur kameraväskan och fanns under en soffa. Tur att min fru är duktig på att städa...

Fortfarande saknas böckerna, men har börjat komma över den förlusten för det är inte ens säkert att det är jag som slarvat bort dem.

Tänker ju också tillbaka på det värdefulla skillingfrimärket som varit borta i flera år... Har faktiskt kommit över även det. Mer om detta en annan gång.

Är glad i dag och i kväll är det faktiskt på november månads första dag en kraftigt försenad kräftskiva. Riktigt kul.

Trevlig helg och ägna gärna i dag på allahelgona en tanke till de som lämnat det jordiska.
 

Stämpeln jag saknar
(inlagt 31 juli 2008)

Som frimärkssamlare sedan barnsben, förbundsmedlem sedan 1970 och hembygdsfilatelist sedan kring 1980 har livet fått en dimension som kanske många saknar.
Ångemanlänningen har kanske en dröm att finna Drömme på Oscar eller ett märke med Köja–Marieberg. Eller ännu hellre: Västerlandsjö.

Själv är jag lite av allätare: det började en gång i tiden med hela världen för att minska till ett 20–tal länder. Nu är landssamlingarna lagda på hyllan. De senaste 25 åren har det blivit mer av sport, hembygdsfilateli och vykort.

1992 tog jag äntligen mod till mig och debuterade på på en utställning i Växjö. På den vägen är det: exponat av de mest skiftande slag och ungefär vart tredje år är det dags att ställa ut hembydgssamlingen. Senast var 2005 på Nordia i Göteborg och följt av premiären utomlands i år: Israel 2008 i Tel Aviv.

Givetvis blir en hembygdssamling aldrig komplett men stämpelmässigt kan den nästan bli det.
I denna hembygdssamling från västra delen av Småland finns ett 80–tal orter och järnvägslinjer. En enda saknar jag helt och hållet: Woxtorp som poststationen hette 1874–75. Därefter blev det namnändring till Woxtorpsby, som är lite vanligare på frimärken. Woxtorp är en liten by utmed riksväg 27 på sträckan Värnamo–Växjö.
Jakten på Woxtorp (normalstämpel 10) – inte att förväxla med halländska Woxtorp (normalstämpel 16) har tagit 15–20 år och är inte avslutad ännu.

Rytesvägen fick jag för många år sedan höra att ett brev med ”mitt” Woxtorp hade sålts på en auktion i Karlskrona kring 1980. Jag frågade frimärkssamlare efter frimärkssamlare och fick för några år sedan veta vem som äger ett brev med Woxtorp.
Efter sju sorger och åtta bedrövelser kom jag i kontakt med samlaren i fråga som givetvis inte ville sälja det brev han har. Men jag fick lov att fotografera av det och måste ju nöja mig med det.
I februari 2007 var det tänkt att jag skulle besöka mannen. Vi hade bestämt tid och jag hade infunnit mig, men ingen svarade när jag ringde på dörren. Efter ett par timmars väntan gav jag upp. Samlaren hade blivit sjuk och fått uppsöka vårdcentralen, berättade han senare.

I december 2007 gjorde jag ett nytt försök men efter bilkrångel och därmed stress att hinna fram i tid, körde jag helt galet och hamnade på Livgardet utanför Stockholm. Det var flera mil från mannens bostad. Gissa om de värnpliktiga i vaktkuren skrattade gott åt mig.
Två dagar senare lyckades jag ändå komma hem till den sympatiske frimärkssamlaren, men min fototrustning var på upphällningen och det blev bara en enda bild. Veckan efter köpte jag en ny kamera.

Nu har jag i alla fall ett foto på dyrgripen som också har en stämpel Moheda – den har gått med diligensposten dit.

Nu går jakten vidare; det finns kanske någon annan som har den här stämpeln och som vill avyttra den. Hoppet är det sista som överger en hembygdsfilatelist. Just nu är jag på semester i Uppland och Västmanland och kanske kanske... En vacker dag vet jag att jag i någon fyndlåda hittar Woxtorp.
Gissa vem som blir lycklig då.

Nu är jag irriterad
(inlag 22 juni 2008)

Det är sällan jag blir riktigt irriterad men i går blev jag det. Samtidigt som jag höll att välja ut brev till kommande utställning på Holmex sa frun när hon gick till jobbet kl. 15.00: glöm inte friidrotten som börjar nu!

Sagt gjort, fram med tevedosan och så kunde tävlingarna från Turkiet beskådas. Men det var rena katastrofen. Funktionärerna verkade ha firat svensk midsommarafton med alldeles för många snapsar: Inget fungerade och teveproducenten måste ha varit med på festen.
Tänk om vi i Sverige hade sådana arrangemang. Inte undra på att jag och många med mig blev irriterade. Och tänk om man till Holmex i Hägersten, Stockholm hade struntat i allt vad förberedelser heter.

Vi kan här i Sverige glädjas åt att ha duktiga arrangörer. Det har vi sett på bland annat de senaste frimärksutställningarna och Holmex i september blir nog lika bra.

I maj var jag i Tel Aviv för att se och delta i frimärksutställningen Israel 2008. Det var ett godkänt arrangemang men inte mycket mer. Invigningsceremonin var dock högklassisk. Där hade man inte sparat på något krut. Men i utställningshallen var det inte svensk klass. Samlingarna var ibland slarvigt monterade och när kommissarien önskade en liten förändring gjordes inte det. Vi utställarna fick inte heller någon chans att få träffa juryn. Det fanns dock oerhört många fina samlingar att beskåda och aktiviteterna för barn var mycket bra.

Måste trots allt notera: Utställningen i Tel Aviv får ändå godkänt. Men om turkarna får det för friidrotten är inte troligt. Såvida man inte skärpt till sig till eftermiddagens sändning som börjar kl. 14.55 i SVT2.

 

Gott Nytt År
(inlagt 31 dec 2007)

Det är nyårsafton i dag och det betyder ju att man ska komma med en nyårsönskan eller ett nyårslöfte. Det där med fred på jorden och bättre miljö är ju så självklart så det hoppar jag över.

Löften? Såna ger man då och då men de är inte altid lätta hålla. Jag brukar sluta äta godis, gå ned i vikt eller något annat vid nyår. Det gör jag nästan varje nyår och det brukar vara framgångsrikt, i några månader i alla fall. Så nu ska sju kilo bort på – låt oss säga sju månader. 95 ska bli 88...

Sen det där med önskan: kanske att det skulle finnas några fler timmar på dygnet och att klockan gick lite saktare.

Frimärksönskningar finns ju alltid, som att finna en del frimärken och brev så att en del luckor i samlingen fylls.

2008 kommer yrkesmässigt att bli spännande. Det kanske inte blir lika dramatiskt som 2007 när jag var nära att gå i väggen och efter 31 år på samma företag äntligen tog mod och bytte jobb. Men det finns mycket att se fram emot i år som utvecklingen av webben och kongressen i Falkenberg. Förresten, tack alla som stöttat på det nya jobbet. Självfallet min jobbarkompis Therese men även styrelsen och enskilda medlemmar. Nästan allt har faktiskt varit positivt och kommentarerna har nästan idel varit bra.

Privat kommer det att hända en hel del och det inom en månad: resa till Israel och frimärksutställningen i Tel Aviv, hustrun som fyller jämnt, äldste sonen som slutar på högskolan och yngste grabben som slutar gymnasiet. Plus dottern som konfirmeras. Inm desa veckor fyller också vår hund tolv.

Sedan har vi i juni fotbolls-EM.

Och den 8/8 kl 8 invigs OS i Peking. 8/8 8 är också något speciellt för filatelister för att ha en stämpel med det datumet är lite kul.

2008, det blir något speciellt.

Gott Nytt År

När livet förändras till det bättre
(inlagt 23 december 2007)

Jag missade ett drama på ett företag för en månad sedan men fick vara med om något annat omtumlande.

Plötsligt har jag börjat få en massa nya intryck och detta efter att ha träffat en vacker kvinna...

Nu var det en yrkesmässig relation så inga oanständigheter här inte. Det handlade inte heller det minsta om filateli. Lite märkligt tycker nog den som känner mig.

Som journalist ska man ha ett avstånd till den man intervjuar men jag har ofta krupit nästan helt inpå intervjuoffret. Men nu är det slut med det; Nu kan jag hålla samma avstånd som de flesta och det får jag tacka den här trevliga kvinnan för.

Vad har då hänt? Det är inget som direkt gör min frimärkskunskaper bättre men jag klarar en konversation bättre. Jag har alltså äntligen skaffat hörapparat. Inte en sån tratt utan två små, små hörapparater.
Mitt liv har förändrats och sedan en månad tillbaka kan jag nästan höra de icke existerade fåglarna. Får väl se – eller snarare höra – om det blir någon fågelsång till våren.

Det har varit några omtumlande veckor; Därhemma har familjen kunnat glädjas åt mer normal nivå på vår TV. Nu hör jag till och med vad frun säger. Intervjuer och samtal med olika mänskor går så mycket bättre numera.

Men det finns också irritationsmoment som när man hör sådant man varit förskonad från i kanske 20 år: trafiken, tidningar som prasslar, knastrande grus när man är ute och går...

Jag vill i alla fall ge ett gott råd till den som hör lite illa; vänta inte så länge som jag gjort med att förbättra livet. Livskvaliteten ökar mycket när man tar tag i livet på ett sådant här sätt.
Och glasögonen, som jag mest tidigare hade när jag läste eller tittade på frimärken, de sitter på sin plats hela dagarna.

Det är faktiskt inget att skämmas över att ens sinnen försämras med åren. Sedan får vi ju se när sinnet mellan öronen blir märkbart sämre.

Nu är det julafton i morgon och jag undrar över om tomten kommer med något av det som står överst på min önskelista: brev från Woxtorp 1874–75 eller ett frimärke stämplat Långaryd 1945. Nej, det blir nog i stället en marsipangris eller en god bok. Inte illa det heller.

God Jul och Gott Nytt År

(inlagt 13 augusti 2007)

Nyligen var det en frimärkssamlare som ringde upp mig. Jag fick veta att han var med i en lokalförening men var inte medlem i förbundet. Först fattade jag inget alls. Tanken har knappast funnits i min tröga hjärna. Inte vara med i förbundet! Jag blev helt ställd, vilket jag sällan annars blir.
Själv har jag nu vid mogen ålder en hel del minnen av mina tidiga år som frimärkssamlare och hur jag i då ganska nybildade Värnamo Filatelistförening fick vara med på vuxenmötena utan att ha uppnått 18 års ålder. Någon större ungdomsverksamhet fanns inte då. Jag längtade efter att som Sten Sesö och de andra få bli medlem.

Dagen efter födelsedagen
Så kom dagen: Den 18 mars 1970 fyllde jag 18 år och dagen därpå var jag i Värnamo för att skriva under min medlemsansökan till förbundet och en av två som gav sin referens var just Sten Sesö.
Den 3 april behandlades så min ansökan på förbundet och jag blev medlem 9649.
Jag minns inte i detalj men jag var säkert glad.
Naturligtvis har jag fortsatt att vara medlem och efter 25 år blev det en nål från förbundet som jag med stolthet bär de gånger jag har kavajen på.

Snart 40-årsplakett
Jag måste ju också erkänna: Jag ser fram emot 2010 för då är det dags att få 40-årsplaketten.
Sedan är jag ju inte bara med i förbundet för att få utmärkelser. Nej, det finns så mycket som alltid lockat mig inom filatelins värld och det har helt enkelt varit en självklarhet att vara ansluten till Sveriges Filatelist-Förbund. Ungefär som på jobbet: med i Journalistförbundet sedan första arbetsdagen 1976.
Nu kan jag ju inte heller som anställd i förbundet gärna går ur...*L*. Fast den tanken skulle nog aldrig slå mig.

PS
Drömmarna om Oppunda har faktiskt varit bra, återkommer till dem en annan gång

Drömmar om Oppunda
(Inlagt 11 juni 2007)
I dag har jag tillsammans med store grabben haft ett tolvtimmarspass: Knappt halva förbundets boklager och en del annat kördes från Skara till det nya kansliet i Skillingaryd. En resa på ganska exakt 13,5 mil – plus tre trappor upp...

Det var kartong efter kartong med litteratur och det var bland annat hundratals av böcker från Oppunda. Jag kommer säkert att drömma om Oppunda i natt – som det känns nu med värkande armar allmänt ”leabruten” blir det mardrömmar. Förlåt ni som har anknytning till boken eller Oppunda. Jag lovar i alla fall att ”Posthistoria i Oppunda härad” ska bli sommarlitteratur, det lovar jag säkert.

Förstår i alla fall att Oppunda ligger i Sörmland. Synd att det är inte är Bohuslän för det är dit semesterresan går ganska snart. Blir besök hos lite långväga släkt i Tanumshede, bland annat. Men givetvis lite filateli, kanske samlarmarknaden i Ørje.

Och förresten, boken om Oppunda kostar endast 60 kronor, medlemmar i SFF:s guldklubb har dessutom en tjuga i rabatt – vanliga medlemmar 6 kronor. Så behöver ni en fin bok i sommar så är denna att rekommendera. Beställ den Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa det

 
På jakt efter vykort
Inlagt 6 juni 2007
Jag har nog världens tåligaste familj. Vi reser näsan alltid varje sommar på bilsemester i södra Sverige och de andra reagerar inte alls när jag plötsligt ser en skylt Loppis eller Antikt. De vet direkt varför jag plötsligt bromsar in och stannar till. Deras tankar kan jag inte läsa men de protesterar i alla fall aldrig.

Nio gånger av tio har den lilla butiken vare sig brev eller vykort och jag måste besviken efter bara några minuter vända åter. Ingen säger något, men de tänker nog: tack och lov, inget att handla där.

Sedan går resan vidare och de vet direkt vad som händer i staden. Medan de går på Liseberg, Gröna Lund, något badlandskap eller annat kuligt ställe går den där tråkmånsen till husets far till en frimärksbutik för att träffa någon annan mossig gubbe.

Väl hemma sitter alla och pratar om hur kul de haft under dagen medan jag försöker få någon av dem att bli intresserad av frimärkena eller vykorten jag köpt. Men det är nästan som att tala för döva öron. Möjligen kan de någon gång titta som hastigast på något av korten. Men bara om det råkar föreställa Skillingaryd.

Själv känns det ändå nästan varje dag efter ett inköp som om jag hittat en gul treskilling att sätta in i min pärm. Det nästan ryser i hela kroppen, som när Sverige vinner i fotboll över Danmark – dock inte den senaste märkliga matchavslutningen i söndags – eller när Djurgården tvålar till HV så det bara stänker om det.

Trevlig Nationaldag, om man nu kan säga så. Jag ska lyssna på en landshövding denna blågula dag – och vem vet, han kanske också är frimärkssamlare. Han är 40-talist så chansen är inte så liten. Jag ska nog fråga honom och återkommer med svar.
 
Per